Thomas Tuchels PSG – en fallstudie i ”Positional Play”.

Efter flera år av nationell dominans under Laurent Blanc valde PSG, år 2016, att gå skilda vägar med den franska legendaren, för att istället anställa den trefaldiga Europa League mästaren Unai Emery.
Efter en historisk tid som Sevilla tränare, med tre raka internationella cuptitlar på sitt CV, hade Emery vunnit anseende som en av Europas främsta taktiker.

Spanjoren var tänkt som den sista pusselbiten i PSG:s mobilisering mot att uppfylla klubbens internationella målsättningar med ambitionen att på allvar positionera sig som en av de främsta aspiranterna för den åtråvärda Champions League titeln.

Emery hade dock svårigheter att fylla den nya kostymen, och hans tvååriga sejour som PSG tränare kom framförallt att definieras av en svag debutsäsong, präglad av en osmickrande andraplats i ligan, och en oförglömlig kollaps mot FC Barcelona i Champions League kvartsfinalen.


Bildtext: Unai Emery.

Inför årets säsong var PSG åter på jakt efter en ny tränare, och i media nämndes namn som Antonio Conte och Zinedine Zidane som tilltänkta kandidater att ta över den franska huvudstadsklubben.
Det var därför många som höjde på ögonbrynen när valet istället föll på Thomas Tuchel.

Men trots att Tuchel inte kan stoltsera med samma imponerande CV som sina företrädare, så är han ett välrespekterat namn, inte minst bland Europas tränare och inbitna ”taktikhipsters”, för sitt avtryck i den tyska fotbollen.

En ambitiös fotbollsfilosofi

Tuchels introduktion på den tyska fotbollsscenen kom i samband med att han axlade rollen som huvudansvarig för Mainz, år 2009. Han fick ärva en trupp, som av många experter ansågs för dålig för att konkurrera i den tyska högstadivisionen. Och i media svartmålades Mainz som en tydlig nedflyttningskandidat.

Men Tuchels första år överträffade alla förväntningar, och när säsongen skulle summeras hade han lyckats leda Mainz till en respektabel niondeplats. Något som skulle bli upprinnelsen till en fyra år lång framgångssaga, med två europeiska kvalificeringar och en femteplats som främsta höjdpunkter.

Trots begränsad ekonomi hade Tuchel lyckats implementera en ambitiös offensiv fotboll, som givit eko i den tyska fotbollen, och väckt avund bland Bundesligas stormakter. Och inför 2015 års säsong presenterades Tuchel som ny tränare för Borussia Dortmund.


Bildtext: Thomas Tuchel.

Dortmund var en klubb som befann sig i kölvattnet av sin kanske mest framgångsrika period någonsin, inspirerad av Jurgen Klopps ”heavymetal fotboll”. Men trots att Tuchel och Klopps fotbollsfilosofier utgjordes av betydande skillnader, lyckades Tuchel snabbt integrera sina ideer.

Första säsongen resulterade i en tysk cupfinal, samt en andraplats i ligan, bakom Pep Guardiolas dominanta Bayern bygge. Tuchel och Guardiolas tålmodiga och positionsbaserade anfallsfotboll stod ut i en tysk fotbollskultur som byggt sina framgångar på intensitet och fart. Deras okonventionella ideologier gav upphov till ett trendbrott i den tyska fotbollen, och inspirerade bland annat förbundskapten Joachim Löw att börja implementera en liknande spelmodell i de tyska landslaget.

Men Tuchels andra år som Dortmund tränare skulle bli kontroversiellt.
Som en konsekvens av att Tuchel öppet visat sitt missnöje över klubbens agerande på transfermarknaden, efter försäljningar av flera av klubbens mest tongivande spelare, spirade en konflikt med styrelsen som sedermera skulle leda till hans avsked.

En idealist i ett pragmatiskt klimat

Tuchel är en ung, språkbegåvad och ambitiös tränare, med en Guardiola-esque passion för att utveckla sina spelare. Men framförallt har han ett visionärt tänkande med en tydlig ideologisk förankring.
Och i ett fotbollsklimat där de pragmatiska vindarna blåser starka, utgör anställningen av en idealist som Tuchel en intressant motrörelse.

Det finns indikationer på ett kulturskifte i PSG. Kortsiktiga åtgärder har balanserats med långsiktiga åtgärder. Utvecklingsbara spelare som Thilo Kehrer har värvats in, i kombination med ett försök att förbättra integreringen av egenfostrade spelare i A-truppen.
Man har gjort investeringar i klubbens infrastruktur, i form av en omfattande ombyggnad av träningsanläggningen, utefter Tuchels behov. Tuchel har även givits inflytande i att reformera om lagets kostplan, och introducerat mer vegansk mat på menyn, samtidigt som han bannlyst pasta, energidrycker och vitt bröd från träningsanläggningen.

Kombinationen av stora ekonomiska muskler, Tuchels banbrytande fotbollshjärna och en spelartrupp full av världsstjärnor, gör PSG till Europas mest intressanta projekt just nu.

” It´s Paris. It´s the city of love. The city of light, as we call it in Germany. It´s a romantic ctiy, it´s an advantegous city and I strongly believe that we have to play like that. My biggest wish is that our crowd, and our supporters, fall in love with the team. ”

– Thomas Tuchel

En introduktion till Positional Play

I media har man en förkärlek till att uteslutande uttrycka sig i formationer för att förklara ett lags anfallsspel. Problemet med ett sådant narrativ är att en formation inte tar hänsyn till matchens kontextuella faktorer, och saknar därför förmågan att redogöra för konceptuella principer av ett lags anfallsspel.
Thomas Tuchel predikar en fotbollsfilosofi baserad på ett koncept kallat Juego De Posicion, eller Positional Play på engelska, och är mer intresserad av att designa en kollektiv distribution, som organiskt kan förhålla sig till matchanpassade referenspunkter. Som exempelvis: bollen, motståndaren och yta. Snarare än att definiera spelare utifrån förutbestämda positioner inom en formation.

Positional Play handlar framförallt om att konsekvent ockupera yta, utifrån orkestrerade spelmönster. Med ambitionen att etablera och omvandla kortsiktiga fördelar – positionella, kvalitativa, numerära och dynamiska överlägen – till långsiktiga fördelar – mål.
Pep Guardiola har blivit något av ett affischnamn för konceptet, och hans epok i FC Barcelona förblir än idag den bästa tolkningen av Positional Play i modern tid.


Bild: Pep Guardiola

Bortsett från Guardiola har det funnits mer eller mindre kända tolkningar av Positional Play. Exempel på några tidigare versioner är Louis Van Gaals Ajax och Barcelona, Tuchels Dortmund eller Jorge Sampaoli/Juan Manuel Lillos Chile.
Samt mer nutida exempel, som Julian Nagelsmanns Hoffenheim, Quique Setiens Real Betis eller De Zerbis Sassuolo.

Majoriteten av världens fotbollstränare tenderar att organisera sina lag utifrån fyra olika spelfaser. Offensiv organisation – Defensiv omställning – Defensiv organisation – Offensiv omställning.


Bild: De olika spelfaserna och hur de interagerar med varandra.

Men tränare likt Tuchel och Guardiola drivs av övertygelsen om att samtliga spelfaser inte bör separeras, utan att dem är en direkt konsekvens av varandra. Och genom att betinga en rationell ockupering av yta kan man generera en struktur som kan hantera alla faser samtidigt.

Positional Play är framförallt en offensiv idé, som strävar mot att diktera matchens händelser med anfallsspelet som utgångspunkt.
Man vill kontrollera yta, för att manipulera motståndarens defensiva rörelser mot områden dit man inte bara kan bli effektiva i sitt anfallsspel, utan även kan skapa goda förutsättningar att återerövra bollen om man förlorar den.

”Rest-defence” och det symbiotiska förhållandet mellan anfall och försvar

Sannolikheten av av att förlora bollen är en påföljd av faktorer likt passningstempo, passningsavstånd och struktur, och varje beslutsfattande på planen måste ständigt ske med hänsyn till vilka omständigheter de kan generera för laget.

I Positional Play talar man därför ofta om ”Rest-defence”, vilket innebär:
spelare, som inte är direkt involverade i den aktiva spelsekvensen, måste positionera sig i relation till motståndarens anfallare(fria spelare) för att vara redo att kontrollera defensiva omställningar.

Även om ”Rest-defence” främst relaterar till de indirekta spelarna så är spelare som är direkt involverade i den aktiva spelsekvensen också viktiga för att kontrollera defensiva omställningar, och måste positionera sig på ett sätt som tillåter laget att snabbt återerövra eller stoppa bollen, i händelse av bollförlust.

Begreppet ”Rest-defence” exemplifierar symbiosen mellan ett lags anfallsstruktur och försvarsstruktur och i Marti Perarnaus bok, Pep Confidential, finns ett stycke som berör just samspelet mellan de olika spelfaserna av en fotbollsmatch:

” In football there are basically two propositions: one based on ball possession and the other on managing space on the pitch. `If you want to win by dominating the ball you have to cover each other and look out for free men, whats called the palomero in basketball. The guy who hangs around by your hoop waiting to take a pass and score easily,` says Pep.
He sees four specific ways to defend against such a threat: dont lose the ball in key midfield areas where its easiest for the opposition to mount a counterattack; use 15 passes to make sure that your team is well positioned and close together at the point where a move might break down, so that it is easier to press and win the ball back swiftly; put high pressure on the first opponent (the free man) who recieves the ball after your possession breaks down – anticipate who the free man will be and react more quickly than him. Guardiola: `For a team wich wants to dominate the ball and be the games protagonist, managing the free or open opponent (when in possession) is the principal defensive objective`. ”

Oscar Moreno, som bland annat skrivit böcker om FC Barcelonas metodik under Pep Guardiolas treåriga sejour, erbjuder även han ett intressant nedslag i ämnet, med ett resonemang som ytterligare belyser sambandet mellan offensiva och defensiva aspekter:

“Provoke the proximity of the maximum number of opposition players around the ball. Recuperate the ball imminently when lost in spaces where we are united. Divide the play of rival team while not dissociating ours. All with the idea of having awareness of, during the prices of attacking, I am generating the futures conditions defensively or vise versa.”

Spanska landslaget, under sommarens VM i Ryssland, var ett bra exempel på ett lag som ville kontrollera samtliga spelfaser.
Deras kompakta anfallsstruktur, och lågrisk-orienterade kortpassningsspel, genererade korta övergångar från anfall till omställning. Det resulterade i en effektiv  “Rest-defence”, och en möjlighet att utnyttja en intensiv återerövringspress för att snabbt vinna tillbaka bollen.

Bild: På bilden ser man hur Ramos, Busquets och Pique reducerar spelytan för att understödja Iniesta, men också för att kontrollera Portugals anfallsspelare (”Rest-defence”). Och i kombination med övriga spelares korta avstånd till bollen har Spanien skapat förutsättningar att snabbt återerövra bollen vid händelse av bollförlust.


Bild:
Ett annat exempel är Hoffenheim.
Hoffenheim har, under ledningen av den talangfulle Julian Nagelsmann, implementerat en mer direkt och dynamisk tolkning av Positional Play.
Och för att balansera lagets riskorienterade anfallsspel, har Nagelsmann designat en offensiv struktur med ett ”rest-defence” som fokuserar på att ha kontroll kring centrala ytor, och ständigt bibehålla ett numerärt övertag mot motståndarlagets anfallare.

Även om Spanien och Hoffenheim använder olika metoder, så är grundtanken densamma: att skapa en rationell ockupering av yta, med ambitionen att hantera samtliga spelfaser.

Den mediala myten om Positional Play

Lag som utövar Positional play blir ofta missförstådda för att spela ”Possession-fotboll”. Och som ett resultat av medias förkärlek till populariserande propaganda, har även begreppet ”Tiki Taka” blivit en accepterad fotbollsterm, för att förklara filosofin bakom framgångarna hos en tränare som exempelvis Pep Guardiola.

Men ”Tiki-Taka” är inget mer än en produkt av banal sportjournalistik som går hand i hand med den tomma retorik som bedrivs av de flesta ”fotbollsexperterna” idag, och begreppet saknar förankring i den riktiga fotbollsvärlden, utanför medias inskränkta väggar.

Problemet med att använda ”Possesision fotboll” eller ”Tiki Taka”, för att beskriva Peps Barcelona eller Tuchels PSG, är att de utgår från idén om att bollinnehav är målet. Något som inte kunde vara längre ifrån sanningen.
Varje passning måste ha ett syfte. En passning har inte avsikten att endast flytta bollen, utan att flytta motståndaren. Något Pep Guardiola även poängterar I boken Pep Confidential:

” I loathe all that passing for the sake of it, all that tiki-taka. It’s so much rubbish and has no purpose. You have to pass the ball with a clear intention, with the aim of making it into the opposition’s goal. It’s not about passing for the sake of it. Don’t believe what people say. Barça didn’t do tiki-taka! It’s completely made up! Don’t believe a word of it!”

Den höga bollinnehavsprocenten är snarare en konsekvens av konceptets profylaktiska natur. Bollinnehav är ett verktyg för att åstadkomma kontroll, och typiska karaktärsdrag som kortpassningar och tålmodigt uppbyggnadsspel är metoder för att organisera sitt lag på ett sätt som tillåter laget att avancera som en enhet.
Syftet är att kontrollera ytor som korrelerar med lagets egna planer, såväl som motståndarens planer, för att möjliggöra en effektiv balans mellan risk och säkerhet i anfallsspelet.

” It’s a game of position, not possession! It’s about how you place yourself in relation to the others on the field when you have the ball, and where you should be so that you can continue pressing when you lose it.”

– Domènec Torrent, nuvarande tränare för New York City FC.
Tidigare assisterande tränare åt Pep Guardiola i Bayern Munchen och Manchester City.

Den kollektiva dispositionen av ett lag i Positional Play är något mer strikt, till skillnad från andra spelmodeller. Det handlar om att upprätthålla interaktionerna mellan samtliga positioner, via konsekvent ockupering av värdefulla ytor. Det bidrar med att aktivera fler spelare i anfallsspelet, och skapar en flexibilitet att ständigt kunna attackera olika ytor på planen, oberoende av bollens position.

I spansktalande länder talar man ofta om ”La Pausa”, dvs förmågan att ”spela från sin position”. Framförallt brukar man använda ”La Pausa” för att beskriva sekvenser där bollhållaren stannar upp med bollen för att locka motståndaren att pressa, i syfte att öppna upp yta framåt i planen. Men ordet fyller även en funktion för att förstå värdet av att hålla sin position utan bollen. Även om en spelare inte befinner sig i direkt anslutning till bollen utgör denne ändå ett syfte för bollens möjlighet att avancera längs planen. En positionell struktur med konsekvent ockupering av spelbredd och speldjup är fundamentalt för en effektiv implementering av Positional Play. Det ger laget tid och yta att etablera starka relationer runt bollen och möjliggör en kontinuitet i bollcirkulationen för att kunna manipulera motståndarens defensiva rörelser.

Laget är en organism och varje individ har ett direkt inflytande på kollektivet. Genom att hålla sin position kan den individuella spelaren generera yta någon annanstans på planen för sina medspelare att utnyttja.

” Stay in your position, trust your teammate to find you.”

– Thierry Henry

Vad som är viktigt att poängtera, är att Positional Play inte är ett dogmatiskt koncept, utan kan utföras på olika sätt: strikt eller dynamiskt, vertikalt eller diagonalt, så länge det utgår från strävan efter överlägen.

Dessa är:

  • Positionellt överläge – fria spelare mellan motståndarens linjer.
  • Numerärt överläge – fler spelare än motståndaren inom ett  specifikt område.
  • Kvalitativt överläge – kvalitetsskillnad i en-mot-en situationer, två-mot-två situationer o.s.v  ”Not all 1 vs 1’s are a situation of equality”
  • Dynamiskt överläge – fördel av momentum, via exempelvis kordinerade rörelser eller individuell snabbhet.

” As in any piece of music, one same score gives rise to many different interpretations: faster, slower, more harmonious… more or less a concrete interpretation that you like, but what should be kept in any case is that the tune is similar to the original. Positional Play is a musical score played by each team who practice it at their own pace, but it is essential to generate superiorities behind each line of the opponent pressure.”

– Marti Perarnau

Organisatoriska riktlinjer

”It’s not about whether we play with three at the back. It’s about who we have, which skills can be used, and which formation can help us to have structure and stability on the field.”

– Thomas Tuchel

När en tränare likt Thomas Tuchel planerar sitt lags anfallsstruktur inför en match, utgår han inte från EN specifik formation. Istället är han mer intresserad av att arrangera sina spelare i relation till motståndarlagets defensiva organisation, för att skapa de bästa förutsättningarna att uppnå sagda överlägen. Vilken formation han väljer är snarare en konsekvens av de unika omständigheterna som omger varje match. Därför är det inte ovanligt att se PSG utnyttja olika formationer från match till match.

Utgångspunkten för den kollektiva positioneringen avgör de spatiala förutsättningarna för lagets strategiska och taktiska planer och Tuchel strävar därför efter att designa en struktur som inte bara etablerar överlägen ur ett statiskt avseende, utan som även underlättar för laget att skapa överlägen ur ett dynamiskt avseende. I enlighet med matchens händelseförlopp.

Som tidigare redogjorts är principen av den  ”fria spelaren”  instrumental i Positional Play. Men inte bara för att kontrollera defensiva omställningar. Utan även för att bedriva ett effektivt anfallspel.

“A player becomes an open player when he receives the ball without a direct opponent and has time to create new ideas. The main objective of the positional game is to find (to create) an open man behind the opponent’s line of pressure”

– Juanma Lillo

Den ”fria spelaren” i det egna anfallsspelet är den viktigaste och mest inflytelserika spelaren på planen, och varje passning bör följa ett systematiskt och kontinuerligt mönster: hitta den fria spelaren. En nyckelprincip för att åstadkomma detta i en “Positional attack”, är att sträva efter att ockupera flera spelare i motståndarlaget, med hjälp av positionen från en enskild spelare. Något som på många sätt relaterar till metoden att binda eller fängsla pjäser i schack, även kallat pin eller pinning på engelska.

” In chess, a pin is a situation brought on by an attacking piece in which a defending piece cannot move without exposing a more valuable defending piece on its other side to capture by the attacking piece. Moving the attacking piece to bring on the pin is called pinning; the defending piece so restricted is described as pinned.”

I Positional Play uppnår man en liknande effekt genom att en spelare positionerar sig mellan två, eller flera spelare, i motståndarlaget.
Målet med att binda motståndarlagets spelare är att skapa överlägen och generera fria spelare.

Bild: PSG binder nio Guingamp spelare, med hjälp av positionerna från endast fem spelare. Vilket genererar fria spelare för PSG längre ner i planen.

Tuchel har framförallt tre premisser som avgör hur han väljer att arrangera sitt lag:

  • Binda motståndarlagets backlinje med så få spelare som möjligt
  • Numerärt överläge i första linjen mot motståndarlagets anfallare/första press
  • Numerärt överläge på mittfältet.

Matchexempel:


Bildtext: PSG binder upp hela Caens lag med 6 spelare, vilket genererar 4 fria spelare (bollhållaren inkluderad) i uppbyggnaden.


Bildtext:
Som tidigare redogjorts handlar det inte bara om att designa en struktur som etablerar överlägen ur ett statiskt avseende. Strukturen måste även underlätta för laget att skapa överlägen ur ett dynamiskt avseende.
Genom att använda Neymar som en falsk 9:a kunde PSG addera ett dynamiskt moment för att generera numerära överlägen på mittfältet, och omvandla de fria spelarna i backlinjen till fria spelare mellan Caens linjer. (Positionellt överläge) för att kunna avancera bollen.
På bilden ser man hur Neymars rörelse mot lägre positioner, mellan Caens backlinje och mittfält, genererar ett numerärt överläge på mittfältet (6 vs 5) för PSG. Neymars nya position innebär även att han kan binda tre spelare samtidigt vilket frigör Lassana Diarra i ett positionellt överläge, bakom Caens anfallare (Caens första press).

Strategiska riktlinjer

”I am not here to teach them football and how to play, I am here to help them and organise a structure, to show off their talent and keep them on track and hungry. I also need to show them the value of their behaviour (on the pitch) and how it fits in to the work of the whole group.”

– Thomas Tuchel, i en intervju med tidningen Reuters.

För att förstå Positional Play måste man först bemästra ordet struktur. Struktur handlar inte bara om den kollektiva positioneringen ur ett statiskt perspektiv, utan även om den kollektiva positioneringen ur ett dynamiskt perspektiv. De mest värdefulla ytorna på en fotbollsplan definieras av kontextuella faktorer som bollens position och motståndarnas defensiva rörelser, vilket gör att en fotbollsmatch är i ständig rörelse. Ett lag som utövar positional play måste därför integrera dynamiska inslag för att kunna anpassa sig, dvs: den initiala strukturen måste vara funktionellt utformad med positionella element som är anpassade till dynamiken av en fotbollsmatch.

Men Positional play innefattar inte isolerade rörelser från individuella spelare. Spelare bör inte lämna sin position för att söka bollen, eller för att citera Juanmo Lillo , ”bollen bör förflyttas till positionen (spelaren), istället för positionen (spelaren) till bollen”. Varje rörelse har ett inflytande på kollektivet och isolerade rörelser riskerar att kollapsa den positionella strukturen.
Därför är en tränare likt Tuchel mer intresserad av att konstruera koordinerade dynamiska moment för att försäkra god distribution utmed planen med hjälp av särskilda zonindelningar och regler.

Bilden ovan är ett exempel på hur Thomas Tuchel delar in sin träningsplan. Planen består av fyra linjer med fem vertikala zoner (ytterzon, halvyta, mittenzon, halvyta, ytterzon) och utgör ramverket för lagets rörelser på planen.

Den kollektiva dispositionen utmed de olika zonerna är förutbestämd i relation till bollens position och koreograferas av Tuchel på träningsanläggningen, med ambitionen att varje zon ständigt måste ockuperas.

Vid en första anblick kan en sådan zonindelning missuppfattas för att vara en rigid och monoton spelmodell som begränsar spelarnas intuitiva förmåga och kreativa frihet. Men medan den kollektiva DISPOSITIONEN utmed planens zoner är förutbestämd i relation till bollen, så avgörs varje spelares POSITIONIERING inom dessa zoner av synergin mellan rörelserna från medspelare och motståndare. Dvs: zonerna är enbart till för att ockuperas och ägs inte av enskilda spelare. Tuchel arrangerar istället sina spelare utifrån särskilda relationer på planen. (Exempel på en sådan relation kan vara en VB, en VCM och en VY i ett 4-3-3.) Inom vilka spelarna har tillåtelse att röra sig över olika zoner, förutsatt att de förhåller sig till regler som: att den förutbestämda dispositionen förblir markerad via balanserande rörelser från andra spelare samt att inte mer än tre spelare kan befinna sig i en horisontell linje samtidigt och inte mer än två spelare kan befinna sig i en vertikal linje samtidigt.


Bild: På bilden syns PSGs disposition i uppbyggnaden mot Caen.
Samtliga zoner är ockuperade, och varje spelare är positionerad utifrån reglerna om att: inte mer än två spelare kan befinna i en vertikal linje samtidigt, och inte mer än tre spelare kan befinna sig i en horisontell linje samtidigt. Detta skapar trianglar och romber mellan spelarna så att bollhållaren alltid har två eller tre passningsalternativ vilket gör att PSG kan expandera sin strukturella räckvidd, med möjlighet att utnyttja den fulla potentialen av den aktiva spelytan.
” It is not just a question of moving players or pieces into the vacant space, but of having a range of connective potential to extend into that space”


Bild: Rabiots rörelse mot ytterzonen utlöser en kedjereaktion av balanserande rörelser från övriga spelare, för att upprätthålla dispositionen utmed planen. (se bilden nedan)


Bild: Tack vare sitt koordinerade rörelsemönster kan PSG skapa nya trianglar utifrån nya positioner och bibehålla en flexibilitet att attackera olika ytor.

Taktiska riktlinjer

Tuchel är framförallt intresserad av de tre centrala kolumnerna av planen. Halvytorna i synnerhet. Halvytorna erbjuder en 360 graders synvinkel mot planen, vilket genererar fler passningsalternativ och större variation i anfallsspelet än exempelvis en ytterzon där synvinkeln är reducerad till 180 grader. Många fotbollsexperter talar ofta om att spela mellan motståndarnas linjer via vertikala passningar. Men lag som utnyttjar potentialen av halvytorna kan även penetrera motståndarnas linjer diagonalt.

Med anledning av att de flesta lagen är orienterade vertikalt eller horisontellt i sitt försvarsspel blir ett diagonalt passningsspel särskilt effektivt, eftersom det tillåter anfallspelet att motarbeta dynamiken hos motståndarlagets defensiva rörelser.

Bild: Bilden ovan, och nedan, påvisar effektiviteten av en diagonal passning. Di Maria kan utnyttja halvytans diagonala karaktär, för att motarbeta Guingamps vertikalt orienterade press och spela förbi fem spelare.


Bild:
Dynamiken från Di Marias passning tvingar Guingamps spelare att, både skifta i sidled och bakåt. Vilket ger Rabiot ett positionellt och dynamiskt övertag med en möjlighet att exploatera den tomma ytan och skapa en 3 vs 3 situation mot Guingamps återstående försvarare.


Bild: Förutom att Tuchel använder zoninderlningar, för att hjälpa spelarna att orientera sig på planen, tenderar han även att modifiera sina träningsplaner för att betinga särskilda beteenden och metoder, som han vill se i anfallsspelet. Under sin tid i Mainz och Dortmund,  använde Tuchel ibland diamantliknande planer för att betona värdet av halvytorna, och uppmuntra sina spelare att använda mer diagonala passningar.

Bild:  Ett notoriskt mönster i PSGs Positional Play är orienteringen mot de tre centrala zonerna av planen.
PSG använder sällan ytterzonena under uppbyggnaden utan tenderar att trycka upp sina ytterbackar i linje med motståndarens mittfält, för att istället tillåta de centrala mittfältarna och mittbackarna konstruera anfallsspelet utifrån mitten och halvytorna.
I Champions League segern mot Röda Stjärnan utnyttjade PSG en 4-2-3-1 formation med en asymmetrisk diamantstruktur som basen för sitt anfallsspel. På bilden syns Rabiot (VCM) och Thiago Silva (HMB) positionerade i halvytorna, samt Veratti (HCM) och Kimpembe (VMB) på toppen, respektive botten, av diamanten. En design som framförallt bidrog med att facilitera ett diagonalt passningsspel, med ett särskilt fokus mot att avancera via Neymar (OM) i den vänstra offensiva halvytan.

Genom att PSG konsekvent ockuperade strategiska zoner, som mitten och halvytorna, kunde den asymmetriska diamantstrukturen även etablera en effektiv ”Rest-defence” för att kontrollera defensiva omställningar. Detta innebar att när Röda Stjärnan väl vann bollen, hade dem svårigheter att ens avancera bollen förbi mittplan.

Bild: Tuchel utnyttjade en liknande uppbyggnadsdesign under sin tid i Dortmund, med Hummels och Gundogan som de primära spelfördelarna i de respektive halvytorna, med en särskild orientering mot att avancera diagonalt via Kagawa till vänster.

Neymar som en diagonal spelfördelare

Även diagonala dribblingar har många strategiska fördelar, och en intressant detalj i Tuchels Positional Play är Neymars orientering mot den vänstra halvytan. Kombinationen av Neymars högerfot och halvytans diagonala egenskaper möjliggör för brassen att etablera en mål-orienterad vy i samband med sina dribblingar. Det tvingar försvaret till att arbeta både bakåt och i sidled, vilket ger Neymar ett dynamiskt övertag i form av momentum, med en möjlighet att passera flera försvarare på samma gång.

Bild: Mot Röda Stjärnan använde Tuchel Neymar som en nr 10, med utgångspunkt i den vänstra offensiva halvytan. Och som en effekt av att PSG utnyttjade en diamantstruktur som en plattform för sitt anfallsspel, kunde brassen ströva fritt över planen för att överbelasta och skapa numerära överlägen mellan Röda Stjärnans linjer.
I stunder där PSGs asymmetriska diamant misslyckades med att avancera bollen, intog Neymar ofta en lägre position i den vänstra halvytan framför Röda Stjärnans mittfält som en diagonal spelfördelare. Det gjorde att han kunde spela rättvänd mot mål och dribbla med fart mot Röda Stjärnans försvar.

Överbelastningar

” The principle idea of Positional Play is that players pass the ball to each other in close spaces to be able to pass to a wide open man.”

– Juan Manuel Lillo

Även om Positional Play framförallt utgår från konsekvent positionering finns det undantag där en tränare implementerar specifika taktiska riktlinjer för att manipulera motståndaren. Särskilt i den sista tredjedelen. Och med anledning av Tuchels ursprung i den tyska fotbollskulturen, har han integrerat en bollorienterad dynamik, i form av överbelastningar i PSGs Positional Play.

En röd tråd för Tuchels lag genom åren, har varit förmågan att konstruera starka strukturer kring just halvytorna och ett av PSGs mest utmärkande karaktärsdrag 2018 har framförallt varit lagets tendenser att överbelasta kring den vänstra halvytan. Förutom halvytornas diagonala egenskaper besitter dem även en kollektiv natur med starka förbindelser mot övriga zoner på planen. En spelare positionerad i en halvyta, kan enkelt kombinera med spelare i mitten, samt med spelare i den bortre halvytan. Halvytorna är därför enkla att överbelasta för ett lag som PSG, som har majoriteten av sina spelare positionerade kring de centrala zonerna.


Bild: Halvytornas diagonala vy, och kollektiva natur, adderar intressanta effekter vid överbelastningar. Bollhållaren Kimpembes diagonala vy understödjs av övriga spelares olika horisontella och vertikala nivåer, och gör det svårt för St Etienne att pressa eller förhindra penetration.
Som ett resultat av att samtliga spelare är förenade via trianglar och romber har PSG även skapat en strukturell räckvidd, med möjlighet att flytta bollen från halvytan mot samtliga zoner på planen.


Bild: I hemmamatchen mot Angers var PSG särskilt fokuserade på att bygga sitt anfallsspel utifrån vänstersidan. Och det var inte ovanligt att se Neymar, Mbappe och Di Maria utföra bollorienterade rörelser för att överbelasta i den vänstra halvytan. PSG använde överbelastningarna för att, antingen utnyttja den individuella skickligheten hos Neymar och Co, eller för att isolera Meunier i en 1 vs 1 situation, via snabba spelvändningar.

Men den kanske främsta höjdpunkterna, såhär långt, har varit Tuchels kreativa nyttjande av Neymar, som är den självskrivna protagonisten i PSG anfallsspel. Lagets olika strukturer är framförallt regisserade för att ge den brasilianska fixstjärnan så mycket friheter som möjligt. Tuchel har använt honom utifrån en rad olika roller, däribland som en nr 10 i ett 4-2-3-1, som en falsk 9:a i ett 4-3-3 samt som en vänsterytter/vänsterforward.



”It’s totally clear that he’s my best player, He’s one of the best players in the world. He’s an artist, a creative player, and for players like that, it’s easier if you don’t put too much pressure on them. That’s important.
There are other people in the team who are responsible for defence, the structure of the team, but that’s not his job,”

– Tuchel om Neymar

Mycket av Neymars kreativa frihet kan tillskrivas, Angel Di Maria.
Tuchel har ofta utnyttjat den mångfacetterade argentinaren som en kompletterande spelare till Neymar, med uppgiften att balansera brasilianarens rörelser på planen. Något som på många sätt efterliknar hur Barcelona använder Ivan Rakitic för att frigöra Lionel Messi.


Bild: I matchen mot Rennes använde Tuchel Neymar som vänsterytter och Di Maria som central mittfältare. Även om Neymar utgick från kanten kunde han, via Di Marias balanserande rörelser, även ströva mot centrala ytor för att delta i anfallspelet utifrån en nr 10 roll.


Bild: Di Maria öppnar upp yta vertikalt för Neymar, medan Bernat (vänsterback) överlappar längs kanten.

Slutledning

Den här artikeln avsåg att använda PSG som utgångspunkt för att redogöra för filosofin och grundprinciperna inom Positional play.
Men vad som är viktigt att understryka är att metoderna som presenterades i artikeln inte representerar en allomfattande sanning för konceptet. PSGs riktlinjer genomsyrar inte samtliga tolkningar av Positional Play.

Positional play är neutralt inför taktiska och strategiska normer och bör inte förklaras i generella eller absoluta termer. Istället handlar det framförallt om att utgå från ett holistiskt synsätt.

Tränaren måste etablera ett konceptuellt system med samverkande riktlinjer som tar hänsyn till korrelationen mellan lagets egna struktur, matchens faser och motståndaren. Manifestationen av dessa riktlinjer är inte dogmatisk. Ett lags organisatoriska, strategiska och taktiska riktlinjer kan ta sig olika uttryck så länge de håller sig inom ramen för Positional Plays grundprinciper: generera överlägen, sträva efter den fria spelaren o.s.v.

Evolutionen av Pep Guardiolas Positional Play är ett tydligt exempel på detta. Katalanens förmåga att modifiera och anpassa sitt Positional Play till olika fotbollskulturer och spelartrupper har varit en av anledningarna till hans prisade tränarkarriär. Från en flexibel struktur med inverterade yttrar i Barcelona, med fokus på centrala genombrott via spelare som Messi, Xavi och Iniesta. Till breda yttrar och falska ytterbackar i Bayern Munchen , med fokus på att avancera längs kanterna och kontrollera kontringar. Till en hybrid av båda, utifrån en mer rigid struktur i Manchester City.

”There is so much depth to this philosophy and I am starting to realise that it is all about ’the system’ as they call it. It is not about passing. It is not about pressing. It is not about possession. It is all about positioning!”

John Collins, tidigare tränare för Reading

Tack för din tid. Hoppas att du tyckte artikeln var intressant.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *